 |
|
Historik
Tidigare uppträdanden Rekrytering Anlita bandet Instrument Uniformer Bildgalleri Händelsebok Gästbok Länkar Hem Medlemsinfo 
|
 |
TPB - HISTORIK - DET FÖRFLUTNAS SKUGGOR …The Thistle Pipe Band (TPB) sattes upp med skotsk/brittisk militär förebild år 1968 av kavallerilöjtnanten Per Colliander, Stockholm. Det var det första säckpipsbandet i Sverige – och det andra i Norden. I Danmark fanns sedan tidigare ett stort band, The Heather Pipes & Drums.Rekryteringen till bandet skedde först bland Collianders vänner, i hemvärnet och i FBU-föreningar. Man tränade först hemma i trädgården till det radhus där familjen Colliander bodde, men ganska snart fick man tillgång till olika skolgymnastiksalar som var lämpliga för den brittiska drill och exercis som Colliander redan från början infört som en viktig del av verksamheten. Han hade därvidlag god hjälp dels av skotten Bill Pardon som var bosatt i Stockholm och som organiserade och ledde bandets trumkår, dels av walesaren Derek Lewis, som efter att ha börjat sin bana som pipare i bandet senare kom att inneha befattningen Drum Major. Förutom de skarpa träningarna med säckpipor och trummor, drill och exercis, ägde även tekniska träningar rum på övningsinstrument – inte sällan i andra lokaler runtom i Stockholm, eller hemma hos Colliander, dit också rekryter var välkomna för att deltaga i de särskilda nybörjarkurser som årligen anordnades. Hos Collianders samlades man vidare för årliga minnesfester av olika brittiska segrar i fält och andra högtidsstunder. Bandets elever deltog vid festerna genom att fungera som uppassare iklädda TPB sommaruniform. Bandets 'hem' var annars under flera år egentligen den stora våning Bill och Brita Pardon bebodde på Karlavägen – och varifrån i princip alla spelningar med buss utgick. Bill och Brita visade upp en unik gästfrihet och deras hem, med mat och dryck, stod i princip alltid öppet för bandets medlemmar. Hos familjen Pardon kunde även styrelse- och årsmöten förekomma. En annan plats som kom att spela en central roll i bandets sociala liv var de källarutrymmen med pubverksamhet som fanns hos the British Social Club på Lill Jans Plan, vid Östra Station. Klubben var ett tillhåll för britter i exil, men TPB hade, via familjen Pardon, rätt att använda lokaliteterna som plats för eftersläckning efter de veckovisa träningarna vid Norra Real. Lokalerna användes också, inte sällan i samband med träningarna, för styrelse-, spelnämnds-, och i något fall även bandmöten. Som mål för träningsverksamheten anslogs tidigt att man skulle besegra danskarna i de årliga interskandinaviska mästerskap som organiserades i Köpenhamn. Musikaliskt - solomässigt hade danskarna kommit längre, men genom smått heroiska insatser vann TPB det första årets skandinaviska mästerskapstävlingar 1970. Bravaden upprepades året därpå, 1971, men därefter fick 'tistlarna' länge se sig besegrade år efter år, med undantag för grenen 'Marching & Discipline'. För att stimulera medlemmarna organiserades även en resa till Scotland 1972. Under resan deltog TPB i internationella tävlingar och vann även de europeiska mästerskapen i grenen 'Marching & Discipline'. Colliander, som drivit verksamheten i stort som ett enmansföretag - och mer eller mindre på heltid - avled den 15 juni 1973 i cancer, endast 29 år gammal. Bandet hade en stor och aktiv del i begravningsceremonierna som ägde rum i Hedvig Eleonora kyrka den 25 juni. Dagen därpå förordnades Collianders närmaste man, Pipe Sergeant Börje Höglander, till Pipe Major och chef för verksamheten. Per Colliander var en karismatisk ledartyp som med en absolut övertygelse och okuvlig vilja på mycket kort tid organiserade och lade grunden för en verksamhet som än idag drivs vidare under samma namn - mer än 30 år senare. Han hade en naturlig känsla för PR och bandet uppmärksammades såväl inom som utanför Sveriges gränser. Hans död gav eko i internationella facktidskrifter. Vid tidpunkten för Collianders död var bandet förhållandevis stort, med mellan 20 –30 aktiva spelande och en stor supporterskara stödjande medlemmar. Genomsnittsåldern för de spelande låg kring 23-25 år. En medlemstidning, 'Månadsmeddelande', omkring år 1975 omdöpt till 'The Thistle Pipe Band Saga', distribuerades 1973/74 till c:a 80 medlemmar av olika kategorier. En annan sorglig händelse 1973, dock av annan dignitet för bandet, var HM Konung Gustaf VI Adolfs frånfälle. TPB spelade – och frös - med florbehängda och nerstämda trummor på Vasabron mitt i centrala Stockholm när begravningskorteègen passerade förbi. Andra stora och framträdande spelningar – definitivt mer i dur – utgjorde Prinsessan Christinas bröllop sommaren 1974, med bandet uppställt på Skepssbron vid Slottsbacken, efter vilket framträdande Prinsessan nådigt accepterade att bli bandets beskyddarinna, och Konung Carl XVI Gustafs bröllop sommaren 1976, då bandet paraderade i Kungsträdgården. Under Höglanders ledning gick verksamheten in i något lugnare och mer metodiska fåror. Med bibehållande av kravet på disciplin och exercis kom ansträngningarna alltmer att fokuseras kring ett seriöst höjande av den kvalitativa spelnivån. Bandet delades in i ett A- och ett B-band, med skilda tävlingsrepertoirer. Det visade sig dock trots detta mycket svårt att besegra danskarna, som på motsvarande sätt höjde sin spelnivå och även grundade nya band med skickliga spelare. I Stockholm organiserades också under åren närmast efter Collianders död minneskonserter med olika skotska berömda säckpipsvirtuoser som soloartister. The Thistle Pipe Band initierade också uppsättandet av andra band i Sverige. En kusin till Per, Christer Colliander, kom i samband med tjänstgöring på Ljungbyhed att bidra till att ett band kunde sättas upp i Malmö, vilket i sin tur senare ledde till uppsättandet av ett band i Göteborg. En arrangörs försök att med hjälp av TPB bilda ett nytt band i Falun slog dock inte väl ut; något säckpipsband norr om Stockholm har aldrig funnits. Med ett mycket lugnt och systematiskt sätt var Höglander allmänt omtyckt och respekterad. När han valde att avgå som chef 1975, passade många av Collianders gamla kamrater på att avveckla sina intressen i verksamheten. Bandet var något man ägnade sig åt några år innan studierna/arbetet/karriären eller familjen på allvar krävde sin tribut. Höglanders hem på Kronobergsgatan kom att under flera år bilda en naturlig och central punkt i bandets sociala liv, ersättande TPB:s tidigare tillhåll, dels hos familjen Pardon på Karlavägen, dels vid British Social Club på Lill Jans Plan. Efter en kort period under vilken bandet leddes av en i Stockholm bosatt ex-soldat från The Scots Guards, Alan Logan, övertogs ledningen 1976 av Mathias Cramér, samtidigt som grundaren av trumkåren, Bill Pardon, slutade. Framförallt på piparsidan valde samtidigt flera att sluta i TPB, för att i stället, med Alan Logan som mentor, söka utveckla sig som solopipare. 1980/81 organiserade sig dessa i ett eget band under namnet The Caledonian Pipes & Drums, samtidigt som Logan lämnade Sverige. Detta band uppgick under senare delen av 1990-talet slutligen i The Pipes & Drums of the Royal Engineers – se nedan – och fick således en begränsad livslängd. Under flera år under slutet av 1970-talet kom The Thistle Pipe Bands pipkår, som en direkt följd av alla avgångar, att bestå av endast fyra, fasta, pipare. Rekryteringsinsatserna var periodvis intensiva med en förhållandevis låg utdelning. Långsamt sköt dock antalet pipare ånyo i höjden. Cramér vinnlade sig om att, med bibehållande av drill och exercis, vidareutveckla bandets musikaliska sida och lyckades därvidlag förhållandevis väl. Således kunde 'tistlarna' för tredje gången, år 1979, besegra arvfienden Danmark i de internationella skandinaviska mästerskapen. Detta skedde dock på bekostnad av en varierad och föränderlig repertoir. För att kunna överträffa danskarna tränade TPB under loppet av två kalenderår på en enda marsch. En annan, på ett sätt mer besvärande, omständighet var det förhållandet att all verksamhet upphörde under flera månader efter det att årets tävling avhållits. Tävlingarna ägde normalt rum under pingsthelgen och efter denna återsamlades bandet för träningar normalt först i slutet av augusti månad. Under slutet av 1970-talet genomförde TPB ett antal spelningar vid Livgardet i Kungsängen. Det rörde sig om framträdanden vid Regementets Dag och vid Soldaterinran och där bandet ersatte den dåvarande regionmusiken. Som tack för insatserna utnämndes TPB av sekundchefen vid Gardet, Selander, till Svea Livgardes hedersgardesmusikkår. Sedan dess bär bandet också Gardets regementssymbol, H M Konungens namnchiffer, på ena axelklaffen. Under Cramérs tid fortsatte en äldre tradition med fasta träningsläger, s.k. Camper, från början alldeles innan årets tävlingar skulle äga rum, med icke sällan en instruktör närvarande från Scotland. En kombinerad rekreations- och utbildningsresa till Scotland, med tonvikt på det första ledet genomfördes i slutet på 1970-talet. När Cramér hösten 1983 efterträddes av Niklas Hannah såg bandet annorlunda ut än 1976. Sammanfattningsvis kan sägas att TPB under Cramér fick en modern, icke-militär prägel, utan militära traditioner, men med en allt bättre musikalisk standard. Hannah, liksom Cramér en av bandets tidigare elever, var, när han valdes till Pipe Major, en av Skandinaviens absolut bästa solopipare, med enda konkurrens från danskt håll. Hannah sökte under sin tid som chef seriöst ytterligare höja bandets speltekniska nivå. Den 17 januari 1985 öveflyttades bandets verksamhet till Livgardets Dragoners kasernområde (K 1 ) på Lidingövägen och Hannah valde att tillsammans med ett antal pipare och en trumslagare ställa sig utanför verksamheten. Något år senare antog de som lämnat bandet ett nytt namn, 'The Pipes & Drums of the Royal Engineers'. Kontakterna mellan de forna kamraterna bröts slutgiltigt. Efter inflyttningen till Livgardets Dragoner styrdes verksamheten av ett triumvirat. Alf Sandek var bandets Pipe Major, Gregor von der Heyde var chef för trumkåren och Göran Mellblom ansvarade som Drum Major för all drill och exercis. Policyfrågor, liksom varje annan fråga av någon betydenhet, avgjordes gemensamt och för första gången sedan bandet sattes upp hade den musikaliske chefen inte i praktiken ensam beslutanderätt i större frågor – låt vara att TPB formellt i alla år haft en fungerande styrelse och under ett antal år även en s k spelnämnd. Som grundpolicy slogs fast att verksamheten i sin helhet skulle ledas av de personer som hade den bästa förmågan för detta; spelförmågan var viktig men inte avgörande. Det skulle således inte längre förekomma att någon som spelade bra men i övrigt var olämplig som chef, eller saknade ledaregenskaper, skulle utses till en sådan befattning. Till denna policy lades kriteriet att befordringar i TPB uteslutande skulle vara ett resultat av en anciennitetsprincip. En viktig, ytterligare, policy som lades fast var att musik å ena sidan och drill och exercis å den andra utgjorde två lika centrala och varandra kompletterande element i verksamheten, varför de under träning i princip skulle bedrivas med lika kvoter 50 – 50. Ett annat grunddokument slog fast att TPB inte skulle ha en inriktning som medgav koncentration till de årliga skandinaviska mästerskapen, eller andra tävlingar mellan band. En neutral inställning intogs dock till deltagande i solotävlingar. Som en ytterligare självklarhet för verksamheten framstod att utöka den internationella verksamheten och söka samband med brittiska militära enheter och mindre betona 'det typiskt skotska'. Det förekom inte längre att bandet deltog i olika årliga sammankomster med civil prägel som 'Burns' Supper' eller 'S:t Andrew's Ball'. I stället spelade TPB årligen på vapenstilleståndsdagen den 11 november utanför den engelska kyrkan i Stockholm och ordnade egna minneshögtider och föredrag kring temata som knöt an till den generation soldater som förlorade sina liv på västfronten under det första världskriget. Bandet etablerade år 1985 en mycket god kontakt med det äldsta brittiska linjeregementet, The Royal Scots, (The Royal Regiment - RS) som besökt Stockholm och K 1 redan några år tidigare 1982, då förbandet firade sitt 350 årsjubileum. Under andra hälften av 1980-talet skedde, mer eller mindre på årsvis basis, ett gemensamt spelande mellan TPB och RS, dels i dåvarande Västtyskland där det brittiska förbandet ingick som en del av den brittiska Rhenarmén, dels i Stockholm, där britterna deltog i de Tattoo:n till Häst som organiserades av K 1. Rekryteringsansträngningarna i mitten på 1980-talet var lyckosamma och ledde till en total reorganisation av pipkåren. Bandet genomförde vid denna tid tre organiserade träningstillfällen per vecka, vilket snabbt resulterade i en hygglig musikalisk kvalitet och en utmärkt drill och exercis. Omkring år 1986-87 räknade bandet c:a 30 aktiva spelande, med en pipkår om 16 spelande. Inga supporters, eller f.d. aktiva tilläts vara medlemmar. Bandet organiserades i fyra kårer, med förutom de sedvanliga pip- och trumkårerna, en buglekår och en drillkår. Under åren 1985-1989 ingick flera stamanställda officerare från I 1 och K 1 i verksamheten och olika ansträngningar gjordes för att söka få musikformen accepterad i det svenska försvaret. En åtgärd var att genomföra ett antal spelningar i svensk uniform, såväl i Sverige som utomlands. Trots enstaka välvilliga bemötanden ledde ansträngningarna inte till varaktiga resultat. Ett anmärkningsvärt missat PR-tillfälle förtjänar att i korthet relateras: Under ett spelande besök vid The Royal Scots i Tyskland blev The Thistle Pipe Band först inspekterat och därpå godkänt av den brittiske generalinspektören för musik och dans vid skotska förband. Kort därpå inkom år 1989 till Svea Livgarde en inbjudan för TPB:s räkning från högkvarteret för organiserandet av det årliga militära Tattoo som avhålls i Edinburgh och som televiseras över hela världen. Ledningen för Livgardet valde att inte besvara inbjudan, med motiveringen att Livgardet inte hade något säckpipsband – The Thistle Pipe Band återfanns inte i den svenska militära rullan - och att Gardet hur som helst föredrog att göra reklam för sig självt - utan att anlita utanförstående. Under andra hälften av 1980-talet ianspråktogs bandets tjänster årligen av hovstallmästaren Stjernswärd som lanserade de s k Hovstallsdagarna för konungafamiljen och allmänheten. Spelningarna kom att tillhöra de mer populära bland medlemmarna. Mellblom lämnade verksamheten 1988 och det tidigare ledningstriumviratets uppgifter omhändertogs inledningsvis av de två kvarvarande triumvirerna. Ganska snart breddades det reella beslutsfattandet till de ställföreträdande cheferna för kårerna och till den på årlig basis utsedda styrelsen. Under hösten 1989 lämnade ett dussin spelande, huvudsakligen pipare, bandet för att starta ett nytt band. Försöket slog inte väl ut och medlemmarna assimilerades kort därpå i de två övriga banden i Stockholm. Dessa två band är i dag, som tidigare nämnts, sammansmälta till ett. Under åren har inställningen till verksamheten i The Thistle Pipe Band förändrats. Där insatserna tidigare varit tidsbegränsade och lagom kravfyllda – man stannade kanske i snitt tre år i bandet – ledde allt ökade kvalitativa krav till ett större mått av seriositet. Man stannar idag sällan kortare tid än tio-tolv år i TPB – oftast ännu längre. Bandet lämnade Livgardets Dragoner sent 1991 och bereddes utrymmen, träningslokaler och förråd vid Krigsskolan (sedermera Militärhögskolan) Karlberg från år 1992, där man huserat sedan dess. Under 1990-talet fortsatte kontakterna med The Royal Scots, bl a deltog delar ur TPB i regementets KAPE-spelningar runt Edinburgh år 1994. Ansträngningar under större delen av årtiondet att etablera förnyade relationer med Livregementets husarer, K 3, kröntes endast temporärt och till viss del med framgång. I allt väsentligt syntes framgångarna vara personrelaterade. _____________________________ SAMMANFATTANDE KRONOLOGI
|
